Av olika anledningar har jag de senaste åren ofta hamnat i många situationer där jag förväntas att ägna mig åt något som kallas för att föreläsa. Som en av väldigt få som fått förmånen att följa många intressanta frågor känns det ofta förmätet att tacka nej, men...

Det är ofta frustrerande att inse att det inte är frågorna eller vad de organisationer jag representerar (och jag själv) anser  om vad som kan göras som folk främst tycks vara intresserade av. Istället tycks det många som ordnar föreläsningar vilja se till så att åhörarna skall få sina förutfattade meningar bekräftade av någon som varit "på plats", vilket jag av olika skäl varit då det gäller många av de möten som ofta diskuteras idag t.ex.:
1997 i Kyoto då genombrottet för klimatfrågan skedde och Kyotoprotokollet föddes,
1998 i Buenos Aires där reglerna för Kyotoprotokollet skulle slås fast,
1999 i Seattle för WTOs försök att starta en millenierunda,
2000 i Prag för Världsbanken/IMFs-årsmöte,
2001 i Göteborg för Sveriges avslutning som ordförande i EU och i Doha på WTO-möte,
2002 i Johannesburg för Världstoppmötet för en hållbar utveckling,
2003 i Cancun på WTO-möte och i Genevé för Världstoppmötet om Informationssamhället.
osv*

Om jag blir inbjuden för att tala utan hänvisning till ovanstående lovar jag att risken/chansen att jag svarar ja är större... ;-)

Det jag jobbar med har dock även tagit mig till ganska "exotiska" platser. Den Sydamerikanska regnskogen på jakt efter oljeföretag, till Sibirien på jakt efter uranbrytning, till Indonesien på jakt efter blekta korallrev, till Beijing och Sichuan i Kina för att studera urbaniseringens och den makroekonomiska utvecklingens långsiktiga påverkan på människor och natur både inom och utanför Kina. Osv Osv Osv.. 

Detta talar jag gärna om eftersom det berör hur vi lever våra liv och vad det innebär att vara medborgare i en globaliserad värld... ;-)


* Så gott som allt intressant arbete sker naturligtvis utanför de möten som media uppmärksammar och som bidragit till att sätta "globaliseringen" på dagordningen för journalister. Att ständigt fokusera på dessa och inget mer tror jag dock främst bidrar till att relativt meningslösa möten diskuteras allt för mycket och kanske bidrar det till och med bidrar det till vad som kan kallas för konferensturism.