Att mötas i ett samtal är bland de saker som gör livet värt att leva. Jag tror att möten sker då det finns en vilja att verkligen ta någonting på allvar. Men just förmågan att ta något på allvar tycks vara en av vårt samhälles stora bristvaror. Det är inte längre konstnärer med spektakulära projekt som upprör, utan de personer som tar vår tids utmaningar på allvar.

Det är märkligt att grundläggande frågor om vad som är etiskt och om hur samhället fungerar är acceptabla så länge de framförs utan känsla inom akademins väggar, eller med massa ironi och cynism i samhällsdebatten, men skapar panik om de handlar om vår vardag och vad vi gör med våra liv då det gäller dagliga val.

Det är som om många tycks tro att man måste äta enligt en given meny, klä sig i vissa kläder och skaffa sig en särskild livsstil för att man funderar över huruvida de val man gör i sin vardag är etiska. Tyvärr finns det allt för sällan tid/plats/resurser för samtal i vårt samhälle, så vi måste ta oss denna tid och plats. Naturligtvis försvåras situationen av att det inte enkelt går att schemalägga ett samtal, även om en del konsulter tycks tro det, men om man har tur och verkligen vill så brukar det ordna sig.