Ur NE: "[D] har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre. Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring."


Kanske har det retoriska stödet för "demokrati" aldrig varit så omfattande som idag, men det var nog länge sedan hoten mot demokratin var så stora och många. Någonstans tycks tyvärr demokratidiskussionen fastnat i en skuggdebatt om hur många som röstar och hur många medlemmar ungdomsförbunden har. Få ställer frågan vilka långsiktiga utmaningar som demokratin står inför.

Att demokrati är något som har att göra med huruvida folket verkligen styr, vilken inställning männskor har till de som fattar beslut i folkets namn,  vilken möjlighet människor känner att de har att påverka tycks vara frågor som är för svåra att diskutera.

I en tid då klyftorna ökar inom och mellan länder är det dock hög tid att ställa frågan om demokratins verkliga innehåll. När blir ett formellt men icke fungerande demokratiskt styrelseskick mer en ursäkt för samhällets inflytelserika att förtrycka de svaga, än en garanti för att låta svaga röster komma till tals? Denna fråga blir inte minst viktig då vi talar om globaliseringen. Både de som förespråkar dagens globalisering och de som kritiserar den konstaterar att vi i dagens värld är beroende av varandra. Våra billiga kläder och billiga olja i Nord är kopplad till undermåliga arbetsvillkor och exploaterad regnskog i Syd. Att vår konsumtion dessutom resulterar i klimatförändringar som främst drabbar de fattiga på vår jord och framtida generationer ställer tanken på demokrati inför nya utmaningar.

En diskussion om demokrati, dvs tanken på att folket styr, inte någon politik, ekonomisk, eller relligös elit, blir tyvärr ofta abstrakt och teoretisk. Detta är märkligt i ett samhälle där informationen ökar, men där möjligheterna att påverka inom många områden hastigt tycks minska. De som säger sig stå på folkets, medborgarnas, sida tycks bli allt färre. Istället tycks allt fler ställa sig på "marknadens sida". I bästa fall betyder det på konsumenternas sida, dvs ett perspektiv där de som har mest pengar i plånboken på marginalen får styra över produkt och serviceutbudet i samhället. I de flesta fall tycks dock försvaret för "marknaden" innebära att man står på den politiska elitens och de stora företagens sida, dvs de med riktigt stora plånböcker.

Ett demokratiskt samhälle kräver att människor behandlas som medborgare, inte endast som konsumenter eller producenter. I detta ligger också en stor del av dagens utmaning eftersom den traditionella politiken faktiskt struntat i medborgaren. Vänstern har fokuserat på "rätten" att få vara producent och att det skall ske under sunda villkor. Högern har fokuserat på "rätten" att få vara konsument och få äga och köpa det man vill. Vad det lite förenklat har handlat om har varit en diskussion om hur maktfördelningen skall se ut mellan fack och arbetsgivare.

För båda sidor har demokratin varit en ventil som man hopats kunna stödja det egna perspektivet. Det yttersta målet för båda sidor har dock varit att generera materiell tillväxt. I ett samhälle där det inte längre är självklart att det är materiell brist som är det största problemet hotas demokratin av två system som inte släpper fram nya tankar om hur medborgarna vill utforma det postmateriella samhället/ det postindustriella samhället/ kunskapssamhället/ nätverkssamhället...eller vad vi vill kalla det.

I en tid med ny teknik, ekonomisk globalisering och nya värden ställs demokratin inför nya utmaningar. Två frågor är särskilt centrala. För det första, hur ser en demokrati ut i en globaliserad, högteknologisk och postindustriell värld, kan den ens existera? Vilka institutioner krävs o så fall och vilka är de centrala principer som måste värnas? För det andra, vilka är de grupper som kommer att arbeta för demokratin och utmana de starka särintressen som hotar den?


"[utan] medborgarnas aktiva deltagande i jämnlika institutioner och civila sammanslutningar, liksom i politiskt relevanta organisationer, kan det inte finnas något sätt att vidmakthålla den politiska kulturens eller de sociala och politiska institutionernas demokratiska karaktär."

Toucqeville